Någon måtta får det vara på okunskapen

Nej, nu får det faktiskt vara nog. Det senaste två veckorna har biståndet diskuterats som aldrig förr. Det är i grunden mycket efterlängtat. Men bristen på fakta och saklighet har ibland varit stor och i en krönika i gårdagens Aftonbladet slår fd reporten Elisabeth Höglund i botten med allvarliga faktafel och en betydande brist på kunskap.

Med utgångspunkt i egna minnen från en Sida kurs för 35(!) år sedan, avfärdar hon det svenska biståndet som ’cyniskt’ och frågar sig om alla svenska biståndspengar ‘bara rinner ner i ett svart hål’ – mycket talar enligt Höglund för det och allra värst är FN. Hon har ett argument för detta: Trots att vi har ’pumpat in pengar i Afrika’ så blir det aldrig bättre. Håller det påståendet?

Trots alla biljarder som inte ­bara Sverige utan FN, EU och enskilda länder under alla år pumpat in i till exempel Afrika pekar kalla fakta fortfarande på en gränslös fattigdom och ­misär.

För det första, biljard är nuförtiden inte ett räkneord. Det är ett spel. Det har visserligen tidigare i svenskan använts som ett räkneord för att beteckna tusen biljoner. Påståendet om att vi ’pumpat in biljarder i Afrika’ är alltså i bästa fall 1000 gånger för högt. I värsta fall en massiv import av teak-bord med grön filt.

Vi tittar närmare på hennes påståenden. Blir det aldrig bättre? Har vi pumpat in pengar?

1. Blir det aldrig bättre?
Som bevis på att bistånd inte fungerar har Höglund ’granskat’ barnadödligheten, livslängden och läskunnigheten i fem länder. Hon påpekar (riktigt) att läget fortfarande är allvarligt på många håll, men missar att utvecklingen går åt rätt håll.

Att se att Tanzania som haft biståndssamarbete med Sverige i 50 år (!) fortfarande har en spädbarnsdödlighet på 51 av 1 000 barn och en medellivslängd på 57 år, inger stark oro. Ändå anses Tanzania vara Sveriges mest lyckade biståndsland!

Barnadödligheten i Tanzania minskar för närvarande snabbare än nästan alla länder i världen (10:e snabbast). Den har minskat med 60 procent bara sedan 2000, det är snabbare än Sverige någonsin utvecklats. Är det någonstans vi ser enorma historiska framsteg är det i några av de fattigaste länderna, Tanzania, Malawi, Rwanda och Liberia.

Vad gäller medellivslängden i Tanzania går det ännu bättre – under 2000-talet finns det bara tre länder i världen där livslängden har ökat mer än i Tanzania. Man lever idag 11 år längre i snitt än man gjorde bara år 2000. Det är en ökning med 20 procent. På 12 år. Det är en fullständigt fantastisk utveckling och igen, snabbare utveckling än Sverige någonsin haft.

Och det är landet Höglund tar som exempel på att bistånd inte fungerar. Bisarrt.

Faktum är att alla fyra Afrikanska länder som nämns i artikeln (Tanzania, Burkina Faso, Mocambicue och Namibia) håller en utvecklingstakt som är snabbare än vad som krävs för att nå FN:s millenniemål, i alla fall vad gäller barnadödligheten.

Om Afghanistan skriver Höglund:

I Afghanistan, Sveriges nu största mottagare av bistånd, dör 131 av 1 000 barn efter födseln. Medellivslängden är 44 år.

Nyare och bättre data visar dock att spädbarnsdödligheten i Afghanistan idag har sjunkit till 71 av 1000, visserligen fortfarande väldigt högt 7% av alla barn dör under första levnadsåret, men ändå hälften av vad Höglund skriver. Och medellivslängden uppskattas numer till 61 år. Betydligt högre än Höglund källor.

Det är svårt med tillförlitlig data, särskilt i Afghanistan. Men om Höglund hade haft tillgång till de nyare talen, som visar på en tydlig förbättring, hade då hennes inställning och argumentation ändrats. Jag är tveksamt.

Uppdatering: Även Sidas kommunikationschef, Joachim Beijmo har tröttnat på de uppenbara faktafelen och skriver i kväll ett öppet brev till Aftonbladets chefredaktör. Där avfärdar han svartmålningen punkt för punkt. Läs den gärna.

Har vi pumpat in pengar?
Ok – så vi pratar inte om flera tusen biljoner som Höglund hävdar. Men hur mycket pengar handlar det då om? För det första är Afrika inte ett land. Totalt sett har länderna i regionen tillsammans fått i runda slängar en biljon dollar. Men det är till över 50 olika länder och över 50 år. Låt oss titta närmare.

Burkina Faso har totalt sett mottagit 15 miljarder dollar från OECD:s givarländer. Räknar man in allt som kan räknas som bistånd är summan nästan 27 miljarder dollar.

Men som sagt, det är över 50 år. Vi pratar alltså om en halv miljard om året. Jämför gärna med kostnaden för att rädda Grekland eller Irland. Där låg stödpakten på cirka 120 miljarder dollar eller 250 gånger(!) mer än det årliga biståndet Burkina Faso. På ett bräde fick Grekland alltså 4 gånger mer än Burkina Faso fått totalt sett under 50 år.

Det finns faktiskt inget biståndsland i världen som kommer upp i Greklands summor. Det kostar nämligen pengar att utveckla länder, det visar bankkriserna i Europa. De länder som Höglund nämner mottar i snitt cirka 50 dollar per invånare och år. Det förväntas sedan göra underverk.

Säga vad man vill om bistånd, men att femtio dollar per person och år ensamt skulle lyfta ett land ur fattigdom är att förvänta sig för mycket.

Det är ytterst allvarligt när sakfelen och fördomarna får dominera debatten. Särskilt om biståndet. En stor del av förklaringen till de senaste två veckornas felaktigheter ligger förstås i Svenska Dagbladets stundtals svaga ”granskning” – och framför allt på de felaktiga slutsatserna av den granskningen. Som när Elisabeth Höglund här upprepar SvD:s rubriker om FN:s svarta hål eller när SvD:s chefredaktör Fredrick Karén påstår att ingen vet var biståndspengarna tar vägen, vilket är en uppenbar felaktighet, i hans fall på gränsen till lögn.

Men mer om det i kommande inlägg. Det får  vara någon måtta på sakfelen. Och här gick det definitivt över gränsen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *