När min fantastiska son väckte trollen

Jag har en son. Han är fem år gammal och är som de flesta andra barn. Han är oftast glad, han har en enorm fantasi. Han bryr sig om andra, människor och djur. Han är ganska smart för att vara fem. Han är väldigt pratsam, han frågar mycket, han är intresserad av vad som händer, hur folk mår, hur saker fungerar.

Han är ett barn. Han är underbar.

Sedan ett halvår tillbaka har han frågat mycket om politik. Om vem som bestämmer. Om partier. Han vet några saker som skiljer Stefans parti mot Annas parti. Han vet att Annie Lööfs parti vill ta emot fler flyktingar än tex Jimmies eller Annas. Han vet att Gustav tycker om miljö och att familjen är viktig för Ebbas parti. Flyktingfrågan och rökning är hans viktigaste frågor. Han hatar när folk röker.

Förra veckan var vi på Gotland, jag hade några uppdrag under almedalsveckan. Vi bodde hos min bror och hans familj. Vid middagen en dag kom min bror hem från ett seminarium om den nya flyktingpolitiken. Inte helt onaturligt kom vi in på hur seminariet var, han berättade kortfattat om vad han tyckte.

Min son frågade vad vi pratade om. Jag svarade att min bror hade lyssnat på folk som pratade om att Sverige ändrat sin inställning till flyktingmottagande. Ungefär så här gick hela diskussionen:

E: Vad pratar ni om?
Jag: Vi pratar om att Sverige inte kommer att ta emot lika många flyktingar längre.
E: Vadå? Varför inte?
Jag: Jo, vi har tagit emot ganska många och Stefans parti och Miljöpartiet har bestämt att de som kommer från tex Syrien bara får stanna i tre år och sedan får man se om det fortfarande är krig annars får de åka hem igen. Plus att det ska bli svårare att komma hit…

Här brast det för min fina lilla kille. Reaktionen överraskade mig. Panikan har jag bara sett ett fåtal gånger tidigare; när mamma gris inte hann ifatt sina barn i början Dino-filmen, när vår katt rymde och vi trodde han hade dött eller när han tänker på döden och sin farfar.

Detta avbröt middagen, jag tog upp min son och förklarade att det fanns fler länder som kunde ta emot, att de vänner han oroade sig för kom hit innan lagen och att just dem inte behöver åka hem efter tre år och att det inte var så farligt (det sista var en lögn).

Hans reaktion berörde mig djupt. En omedelbart och äkta rädsla för andra människors säkerhet. Alla filmer och serier han ser, alla sagor vi läser, har lyckliga slut. Familjer som återförenas, hot som avvärjs, människor som lyckas. Här vändes allt detta upp och ned. Visst var han orolig för sina kompisar från fotbollsträningen, men lika mycket för alla andra barn, mammor och pappor som tvingats på flykt från kriget.

Han förstår att riktiga familjer drabbas av krig, han förstår att vissa har det sämre än andra. Han ser tiggare på stan, han möter kompisar som flytt från Syrien på dagis och på fotbollsträningen. Han har hört mig föreläsa om bistånd. Han frågar mycket. Vi svarar. För en en femåring. På hans språk.

Vi förklarade tidigt att det som var bra med alla partier (utom Jimmies) var att de tyckte att man ska hjälpa familjer som tvingats på flykt. För min son var detta självklart.

Jag är sjukt stolt över min son. Han vill så väl, han är så snäll han är så smart. Han fattar så mycket. Denna omedelbara reaktion var så stark, så fin, så ledsam.

En vecka senare skrev jag om detta på twitter – i tre korta tweets.

Responsen blev fullständigt bisarr. Först skrev nån slags debattör som heter Tomas Gür på Facebook

Skärmavbild 2016-07-15 kl. 10.01.19

Detta inlägg från någon jag inte vet vem det är – skrivet utan att veta något om mig, min son, våra samtal vad han vet, tycker eller känner – har gillats av 1300 pers, delats av över hundra personer, som inte heller vet något om om oss.

Därefter startades ett trolldrev på twitter som jag aldrig upplevt – och då har jag ändå diskuterat brottsutvecklingen med rasister under ett års tid. Klistrar in några slumpmässigt valda tweets nedan för er som orkar läsa.

Det gemensamma för alla i drevet är att de önskar en mer restriktiv asylpolitik, i alla fall än den vi hade nyss. Responsen är självklart politiskt. I ena andetaget anklagas jag för att använda ett barn som slagträ – i nästa raljerar de över vad min lilla femåring tycker terrordådet och massmordet i Nice under gårdagen.

Här är några klargöranden för ”oroliga” rasister.

1: Vi pratar med vår son om saker. Vi förklarar det naturligtvis på ett sätt som passar en femåring. Vi mörkar naturligtvis saker som skrämmer, vi skönmålar så klart tillståndet i världen på samma sätt som vi spolar över saker han upplever som läskiga i sina barnfilmer.

Han frågar och vi svarar. Han vet några grundläggande skillnader mellan de olika partierna. Han kan skilja på Jonas och Jimmie. Han  gillar vissa saker hos vissa partier och andra saker hos andra partier. Många av hans släktingar är politiskt aktiva

2: Vi lär honom grundläggande värderingar. Det gör alla, vissa mindre uttalat. Vi försöker lära honom att vara snäll, att stödja de som behöver hjälp, att bry sig om andra människor och djur. Det sista är sällan nödvändigt för ett barn, han liksom alla barn bryr sig om myror, maskar ja, till och med att mamma-blomman ska få bo med bebis-blomman.

3: Självklart tröstade vi honom, vad tror ni galna twittertroll.

4: Naturligtvis förstår han inte alla delar av asylpolitiken, naturligtvis vet han ingenting om kapaciteten hos våra myndigheter. Alla kommentarer om detta är sjukt fåniga. Han är fem år gammal.

Ni som ifrågasatt vår omsorg över vårt barn, kan ärligt talat dra åt helvete. Det finns ingenting jag inte skulle göra för min son. Vår relation är den finaste jag kan tänka mig. Min son är den bästa, ärligaste, varmaste och mest empatiska person jag känner.

Ni som ifrågasätter hans empati, hans förmåga att förstå lidande hos andra människor utan att ens ha träffat honom, ni är inte kloka. Jag tycker synd om er. Men bara lite.

Han frågade sent igår vad jag läste på twitter. Jag sa att vissa inte tror att femåringar kan förstå det här med flykt och att hjälpa människor (jag sa så klart inte de menade honom).

Han skrattade: – haha, men pappa, va dumma de är. Jag är ju fem år. Och jag förstår ju. Hahaha. De har fel. Skitfel. Du vet ju det för du har en son som förstår. Kan du inte skriva det till dom.

Han är så fin.

 

 

 

 

 

 

 


Expempel från Twitter:

Plus ett stort antal fler…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *