Har vi någonsin sett sådan öppen institutionaliserad rasism manifesteras än den som svenska medier unisont uppvisade idag, i bevakningen av frisläppandet av tillfångatagna i Israel-Palestina-konflikten. Jag kan inte komma på något motsvarande.
Det finns inget annat sätt att beskriva det. Det första steget i den senaste uppgörelsen var alltså att de 20 kvarlevande israeler som tillfångatogs av Hamas den 7 oktober skulle lämnas tillbaka samtidigt som Israel skulle släppa 2000 palestinier som de tillfångatagit.
Och idag kom dagen som många hade väntat på. Efter två år och sex dagar släpptes de sista 20 Israeler som kidnappades. Hela landet verkar andas ut, stor och uppriktig glädje manifesteras i Israeliska städer. Samtliga svenska medier följer frisläppandet minut för minut. Intervjuar både anhöriga och andra som gläds åt utvecklingen.
De har reportrar på plats för att i direktsändning kunna fånga känslorna på gisslantorget i Tel Aviv. De beskriver ingående vilket trauma de senate två åren har varit, hur återvändandet kommer ske i minsta detalj, Aftonbladet har bilder på tälten och rummen som kommer användas för att ta emot gisslan.
Dagens nyheter publicerar namn, bild och en kort beskrivning av samtliga kvarvarande Israeler i palestinsk fångenskap. Man intervjuar anhöriga och bekanta, ger krigets offer namn och ansikte. Identitet. De fångar känslor.
De är bra journalistik. Sveriges Radio är bland de bästa. Johan-Mattias Sommarström berättar om glädjen, om jublet som utbryter när nyheten kommer om de första sju som släppts. Och sedan om glädjeyran och konfettibomberna när det står klart att samtliga ännu levande har frisläppts.
Som sagt, en berättande journalistik som berör lyssnare och läsare. Men den är fullständigt ensidig. I slutet av samma inslag får Sommarström en fråga om de tillfångatagna palestinier som skulle friges samtidigt, svaret visar skillnaden:
“Ja, MÄNGDER med palestinier har satts på bussar. Det är omkring 2000 totalt varar 250 livstidsdömda med terrordomar, 1700 ska släppas til Gaza…“
Det är i stort sett vad lyssnarna får veta om de 2000 palestinska frisläppta fångarna. En del är dömda av Israel för terrorism. Inga namn, ingen bakgrund, ingen kontext. Ingen anhörig som saknat dem. Inte ens individer, utan bara en kollektiv grupp “palestinier”. MÄNGDER av dem. Som satts på bussar.
Skillnaden är total:
- Israeler är individer, palestinier alltid en grupp.
- Israeler värderar människoliv (uttrycktes tom. i intervju)
- Israeler är gisslan palestiner är fångar eller fängslade, oftast terrorister.
- Uppgifter från Gaza benämns alltid som uppgifter från Hamas-kontrollerade källor, samma disclaimer görs aldrig från den Israeliska sidan.
- Hamas benämns alltid som terrorstämplade Hamas, Israels beskrivs aldrig på samma sätt, tex Netanyahu, internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.
- Israeliska källor får alltid komma till tals, oavsett sammanhang. Palestinska källor får aldrig samma respekt.
Listan kan göras hur lång som helst. Och det har varit den rådande beskrivningen under lång tid. Det blir bara extra tydligt när rapporteringen bryts ner till individnivå, när det är människor det handlar om blir det tydligt att bara vissa människor räknas.
Det är ett sorgligt bevis på vår förmåga till empati. Den hundrafaldiga ration mellan frisläppta Israeler och Palestinier går igen i dödstalen från de senaste två åren. Vi vet ännu inte hur många palestinier som dött under den Israeliska utplåningen av Gaza. Men att det kommer vara mer än 100 gånger så många som dog den 7 oktober är en ganska bra gissning.
Inte för att det kommer resultera i särskilt mycket. Det är ju trots allt bara palestinska liv vi pratar om. De kanske bara räknas som en hundradels Israel?